Vi lever i en förändringens tid. Aldrig har så mycket hänt så många så ofta, på så många ställen och så många sätt. Det gäller inte minst oss som passerat livets höjdpunkt och nu sakta kan vagga nerför backen mot väntande rullator och en tid när det rödgula pensionskuvertet verkligen avslöjar sitt rätta ansikte. Och som all förändring när man blir äldre, är det ofta ett déjà vu av något som man trodde man hade klarat av och hanterat färdigt.
I min förändring ingår barnbarn. De har till exempel tagit över taktpinnen i mitt liv.
Återigen dyker jag upp på dagis och får veta att ögonstenen inte sovit, inte ätit fisk men gurka och nästan hunnit till toaletten i tid. Jag får också initierade beskrivningar om vad som hänt vid toalettbesöket, vad som hänt i sandlådan, före utflykten, under utflykten, efter utflykten, före fruktstunden, under fruktstunden, efter fruktstunden, och vad som inte hänt vid toalettbesöket. Och varför.
Insidan av min bil ser ut som en rullande sandlåda, men också som en mobil mellanmålsrestaurang. På sätena trängs halvätna äpplen i olika stadier av förruttnelse med russin inkilade i armstöden och kexsmulor som dyker upp ur intet när jag bromsar in. Godisförbudet på vardagar är omöjligt att hålla, eftersom små godisbitar tränger fram så fort jag vrider på ratten. Barnbarn äter väldigt innovativt. Ett kex i djurform blir dissekerat till oigenkännlighet, sporadiskt runtslängt och det enda som slutligen stoppas i munnen är apans öra.
Mitt språk förändras. Helt plötsligt blir hästen åter en tottohäst, hunden förvandlas till en vovve, katten blir en kisse och jag förvånar mig själv med att ständigt tala om för omgivningen hur dessa djur låter. Vilket inte alls stämmer överens med verkligheten, men att jag låter grisen säga oink bekymrar mig inte alls. Däremot är jag lite bekymrad över att min röst tenderar att gå upp några oktaver och blir lite fånigt pipig, ungefär som den som hundägare använder när de kliar sina hundar på magen. Det får jag jobba med för det är verkligen svårt att skälla ut efterhängsna telefonförsäljare med den rösten och med det tilltalet.
Jag borstar mig inte längre med min frus borste, nu är det självklart luskammen som gäller. Hårstråna som ett tag spretat lite charmigt, ligger nu åter militäriskt parallellt i ett fåfängt försök att skapa en lusovänlig miljö. Jag får återigen äta åtta tabletter mot mask i magen, högsta dosen, två gånger. Dessutom ska alla sängkläder bytas, tvättas och skakas. Efter två omgångar är det nästan så att jag inte tycker det är gulligt längre, när de små gör sandkakor och testar av sandkvaliten genom att rulla runt den i munnen som en framtida vinprovare.
Men bara nästan. För i förändringen ingår också att sinnet gullifieras. Så fort som barnbarnen kommer i närheten faller det ner två linser framför ögonen, sådana där som får verkligheten att springa vitklädd i ultrarapid över en sommaräng, jagandes efter fjärilar, allt inramat av softade kanter och smäktande musik från violiner som spelas av änglar som gråter.
Och jag inser att allt är sig egentligen likt, det är bara perspektivet som förändrats. Och det ska de gråtande änglarna veta, att från det här hållet ser världen mycket, mycket vackrare ut.
