Text från baksidan:
Anders Arhammars texter är roliga. Roliga, underhållande och tänkvärda. De har ofta igenkännandets prägel, gärna med ett extra djup. De senaste tio åren har hans krönikor roat Reumatikertidningens läsare, och i den här boken finns alla gamla favoriter samlade, liksom några nya. Här kan du läsa den om telefondoktorn, den om vikten, den om den rena djungeln, den om semestern, den om skräpmaten, den om fotbollsmatchen, den om moseböckerna, den om ingenting och 35 andra pärlor. Har du en stund över, så är detta boken du behöver.

Citat ur boken

Jag har alltid haft svårt för namn, och inte blir det bättre av att allt fler heter likadant. Det finns ett fyrtital Robinson-nånting, ungefär lika många farmen-nånting och en hel skrälldus som bara samlats under namnet såpa-nånting. Hur ska jag klara av det? Ibland sjunger dom, ibland gråter dom och slåss, ibland bara rasar dom rent allmänt på kvällstidningarnas löpsedlar.

Landet som skulle kunna

Nu ska du få höra.

– Ett nytt avgassytem till bilen kostar drygt 1 800 Euro.

Verkstadsmicke bakom disken på min bilverkstad kollade in om jag skulle svimma. Det gjorde jag, men det var trångt bland alla nybytta vinterdäck så jag föll inte ihop, utan bara blinkade till liksom, stöttad av Hakkapelitta och Michelin frost. Så han fortsatte:

– Och på det kommer moms och arbete förstås.

Jag svimmade igen, stående, omärkligt. Det här är Sverige idag. Allting kostar vansinnigt mycket, och på det kommer moms, arbete och faktureringsavgifter och räntekostnader tills man, trots alla vinterdäck, liksom smälter ner i marken. Då, men först då när smärtgränsen är nådd, kommer det förlösande ”Men vi skulle kunna…” Vi skulle kunna något annat.

Vi skulle till exempel kunna köpa från ett annat ställe, och då blir priset bara 1 000 euros. Plus arbete, räntor, moms, aviavgifter osv… Hade verkstadsmicke sagt 1000 euros från början hade jag svimmat då med. Men i och med den grymma öppningen, så jublar jag över den stora vinsten.

Vid det här laget skulle jag, istället för att gråtande bryta ihop, kunna glädjesteppa som en vansinnig, men… vinterdäcken ni vet, de fungerar i bägge riktningarna. De har en dämpande inverkan på ens känslor, speciellt när de är försedda med vassa, utstickande dubb. Jag lämnar verkstan i tron att där finns en riktig vän. Min kompis. Min verkstadskompis. Min bussige verkstadskompis. Min omtänksamme, bussige verkstadskompis. Min kompis-som-jag-ska-köpa-snäll-blomma-till…

En kvart senare ser jag en skylt som skriker ut ”nya avgassystem, allt-i-ett, 600 euros”. En skylt som visar vad man verkligen skulla kunna om man ville.

En förmiddag som alla andra på Stockholms hala gator. Som alla andra år. Men ändå inte, för något nytt har smugit sig in i den Stockholmska vardagen. En ”skulle kunna” mentalitet för oss invigda som gör vardagen mycket billigare att leva.

Elektrikern som kommer hem för att installera elementen skulle kunna göra det billigare om jag högg hans ved. Målaren, rörmokaren, tapetseraren, muraren; alla skulle de kunna göra saker och ting till ett bättre pris om man bara…

Den verkliga nymodigheten är ändå inte det som förr skulle kallats för naturahushållning, senare för svart ekonomi och nu för skulle-kunna-ekonomi, oss snåljåpar emellan. Den verkliga innovationen är alla dessa butiker som turas om att vara billigast, med sina ständiga lågpris, lagerrensningar, dumreor och skulle-kunna-priser.

En bärbar dator kostar omkring 1 500 euros, men man skulle faktiskt kunna få ner det till 900 euros, om man kan ta sig till butikerna i stadens utkant.

Kläderna på fina gatan kostar sina modiga euros, men ”skulle kunna” butikerna bjuder på halva priset. Tur att man har ett helt nytt avgassystem som inte kostade så mycket. För då fick jag pengar över att åka till dom butikerna, och desutom pengar över för att köpa en kaktus till verkstadsmicke.

Det skulle han verkligen kunna vara värd.

När kunskapen svämmar över

Vi lever i den nya tiden där information och kunskap blivit alltings måttstock.

Vare sig vi vill eller inte så sveps vi in i kunskapens flod, som sköljer över oss, inte alltid så varsamt. Och fast jag kan simma, så är det så mycket vatten i den floden att jag inte kan undvika alla kallsupar.

Man får verkligen veta mycket nuförtiden. Till exempel att det är omöjligt att slicka på sin egen armbåge. Det hade jag inte bett om. Eller vad folk heter. Det är helt enkelt så att man får veta alldeles för mycket, så det blir svårt att hålla isär all kunskap. Och svårt att få den nyttiga kunskapen att fastna istället för den onyttiga.

Nu säger jag inte att det är onödigt att veta att elefanter inte kan hoppa. Eller att jag vill kunna glömma att en ankas kvackande inte ekar, eller att fjärilar smakar med sina fötter. Sånt är väsentlig kunskap. Nödvändig information som man kan stoppa i minnesfacket där man redan har lagt att sniglar kan sova i tre år och att 100 personer kvävs varje år för att de sätter en kulspetspenna i halsen.

Nej, kallsuparna från kunskapens flod är alla dessa namn som man måste lägga på minnet. Nya popgrupper och schlagerstjärnor poppar upp så det gör ont, det gör ont när jag försöker komma ihåg dom.

Jag har alltid haft svårt för namn, och inte blir det bättre av att alltfler heter likadant. Det finns ett fyrtital Robinson-nånting, ungefär lika många farmen-nånting och en hel skrälldus som bara samlats under namnet såpa-nånting. Hur ska jag klara av det? Ibland sjunger dom, ibland gråter dom och slåss, ibland bara rasar dom rent allmänt på kvällstidningarnas löpsedlar.

Mitt största problem är hursomhelst när jag försöker få grepp om den kriminella världen. Sveriges vanligaste namn är 31-åringen eller 35-åringen. En lömsk typ som skjuter, rånar, mördar eller bara är allmänt misstänkt. Dessutom ändrar han namn och blir helt plötsligt 37-åringen och man får stora besvär med att rita om kartan man hade i huvudet.

Speciellt krångligt var det i Knutbyhärvan, där alla åringar dessutom var gifta med varann, hade varit gifta med varann eller åtminstone önskade att de hade varit det. Där gick det så långt att man fick börja lägga till ”den före detta 27 åringen, numera barnflickan, inte att förväxla med kristi brud som tidigare hette 43-åringen men numera är hon som åkte till London, fast i vissa tidningar benämns som frontalfigurens dotter eller pastorns svägerska.”

I det ljuset blir barenMeral en barnlek att komma ihåg. Som tur är så lever bara en på två miljarder människor till en ålder av 116 år eller mer, så det blir lättare att veta vem man menar när de kommer upp i åldrarna. Förr var det ”dom” som gjorde allt fuffens, nu är det 33-åringarna.

Och för att dra mitt strå till kunskapens stackflod så berättar jag nu för dig att en krokodil inte kan räcka ut tungan, och du… Erkänn att du försökte slicka på din armbåge.