En stor del av min fritid har gått ut på att administrera den yngre generationens fritid. Det betyder att jag med andra mammor och pappor åkt runt till diverse idrottsanläggningar och sett på telningar som spänstar.
Min egen sportsliga insats brukade begränsas till åkerbrasor för att hålla kylan borta, samt en och annan spark i luften för att liksom hjälpa till och få iväg boll och puck i trängda lägen.
Egentligen skulle jag nog tycka att det var riktigt tråkigt, om jag inte visste att några av de spänstande telningarna var mina. Dessutom är jag helt övertygad att den största delen av idrottssverige skulle gå omkull om inte föräldrar fanns.
Vem skulle titta på gärdsgårdsserien om inte telningarna var med? Vem skulle besöka avsides belägna sportarenor och idrottsplatser som dessutom aldrig heter samma som orten de ligger i? En idrottsplats värd namnet heter alltid något eget. Heter orten Broskö, så heter kommundelen Fröed och själva idrottsplatsen Gullheden. Ett namn som dessutom sällan är mer spritt än ca 50 meter från omklädningsrummen. Man kan alltså inte fråga sig fram till platsen, utan får hänga på någon av de bilar, fulla med barn, som cirkulerar i området, och hoppas att någon hittar och ska till samma plats.
Och vem skulle entusiastiskt applådera en halvdålig kullerbytta, om läktaren inte var fylld av föräldrar? Och vem skulle fortsätta att göra kullerbyttor, om de inte hade blivit applåderade i unga år?
För att inte tala om de avsides liggande kaffebarackerna, som man kallar för fik, vem skulle spendera hundralappar på kakor, kaffe, korv och annat nyttigt i väntan på nästa match? Föräldrar står ut med det mesta.
Men det finns fördelar med barnens sportande också. Numera finns det en uppsjö av olika lopp som barnen bara måste jogga sig igenom, där man börjat med motionsklasser för sena anmälare. Ett utmärkt tillfälle att sätta fart på benen, samtidigt som man blir hejad på. En del ifrågasätter det goda i att ta sig från start till mål, oftast en sträcka på ca 100 meter, via en omväg på 6 km. Men inte jag. Längre.
Nu senast var det en telning som inte hade någon egen springklass, utan därför skulle dra med mig i motionsklass.
Livrädd för att bli ifrånsprungen, försökte jag inpränta det viktiga i att ta det lugnt redan från början. Men efter att rullatorföreningen ”Vi över nittio med stavar” och daghemmet “Katten”, småbarnsgruppen, försvunnit i fjärran lyckades telningen få igång något som antagligen kan kallas för tempo.
Vi lyckades till och med springa om en äldre dam i spåret, och jag var riktigt stolt ända tills jag kom underfund med att hon stannat för en picnic.
Efter en kvart kom hon ångande förbi, just när jag piskade mig utför
den sista nerförsbacken. Hon var en sån där tant som inte fanns förr. En riktig Friskis & Svettis.
En sån där som ser oförskämt pigg ut, uppväxt som hon är på biodynamiskt, naturliga safter och annat ogiftigt som man innan dess inte visste fanns, än mindre kunde ätas. Rösten är pigg piggelin, hon flåsar aldrig, har perfekt utseende och strör aforismer omkring sig där hon springer genom skogen.
Sån ska jag också bli nästa år.
Fast kaffebarackerna tänker jag besöka, ett tag till.
