I början av vår tideräkning mätte vi tiden i epoker och åldrar, typ jura, brons, järn och sten. Sen blev det perioder och tider, typ renässansen, medeltiden och årstider. Tideräkningar som fanns före de flesta av oss, utom möjligen för Robert Lind i Kramfors, han har ju funnits i all tider. Via mansåldrarna och de historiska talen, till exempel 1500-talet,1700-talet och nu senast 1900-talet, har vi nått fram till decennier, millenieskiften, timmar, minuter och sekunder, tiondelar, hundradelar, tusendelar och nanosekunder. Tideräkningen har accelererat från långa epoker till att vara något som sker vansinnigt fort, hela tiden. Det blir tungt.
Nu känns det som man mäter tiden i kilo eller något, och det vet ju minsta barnrumpa att ett kilo tid är inte vad det brukade vara, ett kilo tid väger lätt nuförtiden. För du har väl märkt att tiden inte räcker till längre?
Det har blivit alltmer bråttom. Det beror inte på att ett kilo tid är mindre än det varit, men vi blandar ut vårt kilo tid med för mycket aktiviteter, så det blir inga plättar utan mer en pannkakssörja. Vi måste använda vårt kilo för ofta, till för mycket.
Förr kunde vi åka in på macken där en pigg grabb med Gulf på bröstet gjorde honnör, frågade om vi ville ha full tank och dammade av framrutan.
Sen pumpade han däcken, fyllde på olja och tog betalt innan han gjorde en honnör igen och vinkade farväl till oss och vårt kilo tid som vi kunde använda till Hylands hörna, personlig hygien eller något annat nyttigt.
Idag gör du allt det där själv, vilket kostar minst ett hekto tid. Dagens Gulfman har Q8 på bröstet och står bakom kassan och grillar korv, ifall du skulle vilja ha en. Dagens Q8man har gått från att serva bilar till att servera korvar. Hans huvuduppgift är att pracka på dig så mycket varor som möjligt, medan du kodar in din betalning, drar kort och värjer dig för alla extra chokladerbjudanden.
På vägen hem passerar du affären, där du förr bara kunde tala om för handlarn vad du ville ha, så plockade han fram det, la allt i en påse och skrev upp vad du var skyldig. Där har vi nu kommit så långt att vi scannar in våra egna varor, packar dom i påsar, drar ett kort och betalar. Vi gör jobbet, dom tittar på.
Samma med soporna, vi rusar runt till olika containers, delar upp och slänger. Vi gör jobbet, dom tittar på.
Sen kommer du hem med ditt tidspaket, och hektona trillar ur tidsburken som om du går på en GI-diet. Man kan till exempel tro att espressomaskinerna är tidsbesparande. Pyttsan.
Där kaffebryggaren förr puttrade tidsbesparande i bakgrunden slukar espressomaskinen ytterligare ett hekto tid i form av kaffepackning, rengöring, mjölkbubblande och latteblandande. Den tidssparande diskmaskinen har i den nya tidens miljötänkande blivit ytterligare en tidsätare, eftersom man numera ska rensa disken så mycket som möjligt innan den läggs i maskinen, för att miljövänliga diskmedel ska orka med att tvätta och för att inte för mycket avfall ska gå ut med diskvattnet. Numera handdiskar vi tomma mjölkpaket, tomma majskonserver och utpruttade ketchupflaskor.
Förr gick vi på banken eller posten, och lämnade in våra räkningar. Bakom luckan satt en äldre dam som med snabba fingrar tryckte in alla siffror samtidigt som hon frågade något trevligt om vädret. Nu är man sin egen kassörska med räknedosa och bankuppkoppling, och får knappa in vansinnigt långa nummerserier i slutet av varje månad. Vi gör jobbet, dom tittar på.
Mitt förslag är att vi tar tillbaka vårt kilo tid, åter förvandlar det till åtminstone några timmar och lägger den tiden på det viktigaste vi har: oss själva. Då kan vi åter titta på, när dom gör jobbet istället.
