Välkommen tillbaka, om du överlevde julen.
Det har ju varit tradition på gång – med julgran, trevnad, klappar, ljus, paket, kalender, mistel och gammal tant i hörnet för trevnadens skull.
Och platt barrande gran så mor gråter, och ljus som brinner snett i adventstaken och en Aladdinask på julaftons morgon till kusin Stina som inte skulle komma men kommer ändå för Kurt har åkt till sin förra fru och barnen är hos förra sambons kusiner. Det verkar som om Stina, mitt i julstöket, undrade om Kurt skulle älska henne även om hon vägde 100 kilo. Och Kurt svarade inte ja som han skulle, utan I stressen undrade han lite förvirrat om det var något nytt nyårslöfte hon hade?
Och ungar som sliter i fel paket bakom ett berg av presenter och undrar om det inte var mer. Och alla som letar efter det lilla men dyra paketet till farmor, och välter granen och gröten och glöggen är kall och julen varm och svåger som rodnande säger att det är tanken som räknas när syster plockar upp ett par sexiga trosor framför ögonen på svärmor.
Och alla tomma toarullar i garderoben som ingen ville julpyssla med och lugnet efter Kalle Anka, vansinniga pippin och pepparkakssmulorna i soffan som tränger djupt in i ryggen när du ligger och knäpper mellan alla 60 satellitkanaler på TV, livrädd för att det är något bättre på en annan kanal.
Och det avlägsna molandet när lillgrabben använder mammas nya apelsinpressare för att blanda storasysters slime med mellansysterns lakritskonfekt, bara för att se om grönt och svart verkligen blir brunt och om det går att lura lillasystern att smaka av.
Visst är det härligt med jul, och visst är det skönt att det finns ett liv efter.
Varje mellandagsperiod tänker jag att nästa år, nästa år då ska vi dra ner på paket, ner på mat, ner på stress. Ja så ska det bli. Nästa år ska friden sänka sig över jul, och kroppen ska komma i sommarform redan I januari. För julen är en farlig företeelse.
Den lägger sig som bomull runt midjan och hela samhället, alla vilda blir milda och om du slår sönder en spegel I jultid slår jag vad om att du slipper undan med bara fem års olycka. Tankarna på en lugn och fridefull jul brukar hålla till början av följande december.
Då drabbas jag av minnesförlust och déjà vu samtidigt. Jag vet att jag glömt något, igen, men inte vad. Alla föresatser från förra årets mellandagar är som bortblåsta. En smygande mysfaktor tar över, det luktar glögg och korinter ur alla vrår. Jag trasslar fram julgransbelysningen som förra året bara slängdes ner I en trasig papperskasse från Coop. Jag kollar tomtemask, julklappslistor, mandel till gröten och förrådet med julmust.
Problemet med julen är att det inte finns någon fara-varningsmusik, som I skräckfilmerna. Ingen varning, plötsligt står musten bara där, drickfärdig. Skinkan doftar ljuvligt och knäcken puttrar lussekattigt medan du knaprar på mandelgodiset. Förrädiskt. Speciellt julmusten är en källa till oro. Inte bra för tänderna för det första. Och ni vet väl att allt missbruk börjar med läsk. Alla missbrukare körde med läsk först. Men ingen uppmärksammar det, fast kopplingen är glasklar. Varför kollar inte socialstyrelsen det där?
Väntan på tomten klarar jag dock bra numera, det känns som jag har tagit en snabbkurs i väntan sedan tiden när jag försvann under mina julklappar. Numera, när paketskörden består av ett par kalsonger, en chokladask och tant Almas första, rätt misslyckade, knäckkok, numera kan jag klara av en timmes väntan på bara tio minuter. Då ska jag väl kunna leva efter mina julföresatser och börja mitt nya, jullugna, liv.
Jag känner mig i och för sig lite skyldig. Idag var första dagen på resten av mitt liv, och allt jag gjorde var att kolla tecknat och dricka julmust. Men nästa år, då….
