Semesterns lata dagar är över. När hösten kommer förväntas jag inleda en förvandling från att hänga matt till att bli en turgubbe.
En riktigt aktiv typ som gärna går ut på en liten hösttur för att skaka av mig sommarfläsket. I min fantasi ser jag mig med termosar, mackor i gladpack, bullar, saft i femton olika flaskor, kakor, skalade apelsiner och en filt under armen. Där går jag, glad i hågen och med sjungande vänner på rad efter. ”Vi går över daggstänkta berg fallera”, sjunger vi.
Här inträder dock två problem. Det ena är att dagsformen efter en lat sommar inte är på topp, och det andra att jag och höstutflykter inte är på samma våglängd. Nånsin.
Daggen halkar jag i och inte falleralla, bara jag. Jag hamnar alltid i myrstacken. Och finns det ingen myrstack så bildas den omkring mig under tiden som kaffet hälls upp i plastmuggen.
Jag bränner mig alltid på muggen. Då spiller jag ut kaffet, inte på myrorna som man kunde ha hoppats, utan på mina nyinköpta vita byxor som köpts i boutiquen Tuff-och-inne. Jag har svårt att vara inne ute.
När skymningen och myggen kommer, eller knotten, eller ekoxarna eller vampyrerna, så är det alltid mig de har som mål. En fiskmås som flyger förbi, eller nåt annat mesartat, släpper gärna sin last över mig. Jag gillar ren natur, men det är rena turen om den gillar mig. Det är väldigt otacksamt.
Jag inbillar mig att det beror på att jag är höstotränad, så jag har satt upp ett träningsläger hemma. Till det behövs tid, och tid tänkte jag skaffa mig genom att förenkla vardagen omkring mig. Jag ska skaffa mig rejält med hjälpmedel hemma som gör vardagen lätt att leva i. Då får jag tid över för min höstträning, så jag ska orka att sträcka mig upp efter äpplen, ner för att plocka kantareller, upp plocka äpplen, ner kantareller, upp äpplen och ner trattkantareller utan att få ryggskott.
Den tekniska utvecklingen går ju fantastiskt fort. Det som var rena drömmen igår är stenålder imorgon och egentligen alldeles för dyrt idag. Men absolut livsnödvändigt. Jag började första träningsdagen med en självskärande brödkniv. Sätt den bara mot limpan så sågar den sig igenom lika snett som om du skulle ha rört handen själv. Och hur har man klarat sig alla dessa år utan den automatiska apelsinpressaren? Ta den självskärande brödkniven och dela på apelsinen. Tryck sedan klyftan mot pressen, och istället för att du vrider apelsinen så vrider sig maskinen fram och tillbaka med ett hemtrevligt surrande. Som en förlängd härlig semester, mitt i hårdträningen.
Vore det inte för två små detaljer så hade allt varit tidssparande perfekt, och jag hade redan idag suttit på en svampstig, väl hösttränad. Den ena detaljen kallas för disk och den andra för bruksanvisning.
Efter att ha pressat en halv apelsin är diskhon full av tidsödande knivar, tillbringare, silar, uppstående plastgrejer, ringar, nedstående plastgrejer och femtio andra delar varav hälften dessutom inte tål diskmaskinen där den formas till nåt som möjligen ser ut att höra hemma på Moderna museet.
Bruksanvisningen är på alla språk utom svenska och går att veckla ut men aldrig att veckla ihop igen. Det tar timmar att gå igenom den, och inse att den visserligen behandlar det mesta, men bara ytterst ytligt hur man använder apparateländet.
Apparaterna genererar helt enkelt mer tid än de sparar. Så min utflyktskarriär inskränker sig än så länge till att jag träningstraskar ner till kiosken och köper mig en trisslott, träningspressar min apelsin själv, och eventuellt träningsskalar klyftor inför den dag då jag jag höstar in högsta vinsten och blir en riktig turgubbe.
