Jag sitter och väntar på att få ta en spruta. Jag har nummer 62. Nummer 7 gick just in. Förhoppningsvis betyder det att jag får min spruta idag. Jag läser senaste Stridsropet, tjuvlyssnar på ett mobilsamtal om hemorrojder och bläddrar i en kvarglömd Metro där jag fastnar på platsannonserna.
Själv har jag bara bytt jobb några gånger i verkligheten, men oftare på tidningarnas sidor med platsannonser. Det är ett bekvämt sätt att lämna verkligheten för en stund, för att pröva om drömmarna håller.
I mina drömmar har jag till exempel stått i zooaffär en hel natt, innan jag insåg att jag kanske inte var så speciellt lämpad.
För det första kom jag på att nutidens husdjur inte alls bara var hund och katt. Nä, det vimlar av små köksriktiga hästar, rumsrena grisar, keliga råttor, mjuka spindlar, åsnor, får, ankor, gäss, marsvin, papegojor, duvor, höns och mängder med lurviga små varelser i olika storlekar som är mjuka att ta i men lever jävulen i sina burar på nätterna.
Som liten hade jag grodyngel, spindlar och allt möjligt annat som husdjur. Jag brukade lägga allt i samma tändsticksask under kudden. På morgonen efteråt, när det var dags för utfodring, visade det sig oftast att hälften av husdjuren hade ätit upp den andra hälften. På det sättet fick man ju i och för sig en handfast fingervisning om hur det går till här i världen. Men som merit i zooaffär…
Det är dessutom inte alltid så enkelt att ta hand om sina husdjur, än mindre ge råd. Jag hörde till exempel om en familj som hade en hund. En dag kom hunden in i vardagsrummet med en jordig och tilltufsad kanin i munnen. Den igenkändes ganska snart som grannens älskade Laban, varför det hela lutade åt att bli en pinsam historia. Så för att behålla grannsämjan fixade familjen iordning kaninen, tvättade den och ställde in den i grannens bur i förhoppningen att man skulle tro att den självdött.
På kvällen kom grannen över, men inte för att klaga utan för att berätta en högst förunderlig och skrämmande historia. Deras kanin Laban hade dött under natten, berättade grannen, och de hade begravt den i trädgården på morgonen. Men när de kom hem från jobbet var gropen uppgrävd och Laban satt i sin bur igen, visserligen lika död som tidigare, men välkammad och ren. Kan vara en skröna.
Nu är de på nummer 28. Det går framåt. Jag vänder blad och ser att efterfrågan på konsulter är stor. Man kanske skulle bli konsult. Det gäller bara att formulera sig på rätt sätt, och jag drar mig till minnes några autentiska konsultharanger som kan komma väl till pass. Direkt från verkligheten.
– Så du ska ha en spruta mot svininfluensan?
-Det är en sammansatt fråga – låt mig bena upp den.
– Seså, ta av tröjan på överarmen.
-Låt mig tänka högt – Du menar att du vill se min överarm utan tröja?
– Ja, det skulle absolut underlätta när jag sticker.
– Jag förenklar – låt mig göra det. Du har alltså något emot att tröjan fortfarande är på?
– Ska jag slita tröjan av dig, unge man?
– Du, så att säga, vill alltså, vad ska jag säga, slita, så att säga, av hela, vad säger jag, tröjan som jag, så att säga, döljer armen i?
– Ja, och byxor, strumpor, kalsonger och allt annat, om det är så du vill ha det.
-Du säger egentligen så här – om du låter mig förenkla – att jag så att säga ska ta bort min tröja. Den enda lösningen till detta är, om du låter mig tänka högt, att jag gör det. Visst känns det fint när man, va ska ja säga, tillsammans hittar lösningen på ett problem som man tidigare inte visste fanns?
Nummer 61 på gång. Man kanske skulle ta jobb som skrivbord. Ingmar Bergmans skrivbord. Då skulle …
Nummer 62?
62!!
Ja ja, jag kommer.
Ska bara ta av tröjan först.
