Jag är i Boston, på världens största konferens om reumatism, ACR. Jag sitter och bläddrar i en jättetung bok med pyttesmå bokstäver och jättemånga sidor, fylld av forskningsresultat, sida upp och sida ner.
Rubrikerna är decimeterlånga och orden är inte mycket kortare. När texten består mer av symboler och siffror än bokstäver, då vet man att det är något vetenskapligt. Även om det är på engelska.
Att vara svensk på konferens utomlands kräver lite extra, vi måste ju kunna allt dubbelt. Eller kanske tredubbelt, det heter ju en sak på svenska, Reumatism, en sak på engelska, Arthritis, och en tredje på forskarspråket, dom där decimeterlånga siffer och bokstavskombinationerna.
Jag sitter i en stor hall, längst bak, och någonstans där framme står det en man och pratar. Jag ser honom som en liten prick bakom en talarstol, men också som ett jättestort ansikte på en skärm. Orden han säger kommer till mig två gånger, för salen är stor så ljudet tar lite olika vägar.
Första gången hör jag ingenting men andra vågens ord lyckas jag uppfatta då och då. ”This this is is an an example example” säger han och plötsligt spelar en liten laserprick över några staplar på en ny skärm, bredvid hans stora huvud.
Laserpricken rör sig lite darrhänt över presentationen, kanske mannen är nervös. Fast nä, han är professor, nä nervös är han nog inte, kanske upphetsad för att han äntligen får berätta om sin forskning för drygt tvåtusen människor som verkligen fattar, lyssnar andäktigt och följer den darrande laserpricken med blicken där den spelar över kurvor, formler och exempel.
En ny bild kommer upp, DMARD och NSAID står det, ja det känner jag igen när jag ser det på tavlan långt där framme, fast när professorn uttalar det så låter det ”Di-mard-ard-d”.
Nu är det nya bilder på gång och jag hör TNF-alfa, och som en Pavlos hund fattar jag att nu börjar professorn komma in på de nya medicinerna.
Det är grejer som hämmar andra grejer så dom inte blir så elaka mot kroppen, fast på engelska är det mycket krångligare.
För mig, på den bakersta raden, känns det tryggt att det här sitter två tusen som förstår och som lär sig.
En del av dem är svenskar och jag kan inte låta bli att imponeras av tanken att det professorn där framme så darrhänt pekar på idag, till slut blir kunskap som kommer oss patienter till del, i bästa fall redan när vi går till vårdcentralen.
Det tar sin tid, jag vet, men till slut når kunskapen ända fram till de breda folklagren.
Kunskapen är precis som ljudet här långt bak i salen. Först bara ekar den förbi mig, men då och då fastnar ett ord här och ett där, och till slut fastnar en hel mening.
På det sättet är jag nog rätt lik en vårdcentral i Trosa eller Säffle.
