Det var en vacker dag. Det är också hans pappas födelsedag. Eller var. Nä, det är. De firar den ihop på något underligt sätt fast pappa Gunnar dog åratal sen.
Hötorgets duvor satt som vanligt på Orfeusgruppens huvuden framför det blå konserthuset, huttrande i skuggan och kuttrande när solen tittade fram. Här på Hötorget hade han genom åren i princip trampat varje sten, gått åt alla håll. Här fanns Ringbaren för ett liv sedan, nu var det HM. Här fanns Broddmans, nu var det Expert. Här kysste han sin första förälskelse, grät sina första försmådda tårar. Här har han gått med alla han älskat, här är luften full av hans tidlösa känslor, frustration, glädje, triumfer, besvikelser och upplevelser. Han kände sig mer än hemma på Hötorget. Han var en del av det.
Det var inte heller första gången han gick direkt från tandläkaren till godisståndet, det var snarare så att det hade blivit en trevlig vana. Aldrig var väl tänderna så välborstade som just stunden efter tandläkarbesöket, och aldrig var väl tänderna mer hela och hållösa. Aldrig var det väl säkrare att tugga en kola eller knapra något sockerrikt som just då.
Idag blev det en lång hemgjord lakritsrem från Dalarna, samt brända mandlar paketerade på gammaldags vis, i en hemvikt strut gjord av förra veckans Expressen. Sidan tolv, noterade han. Till det några rosor som kostade stängningsdags. Längre bort frestade ett stånd med frigångna ägg och hemystad ost som var misstänkt likt en uppskuren hushållsost från Willys.
Sålunda välförsedd drog han sig tillbaka mot Kungsgatan.
Och då…
Så märkligt. Det var rött. Han hade handlat. Han stod vid det breda övergångsstället, han hade bråttom för uppe vid Sveavägen kom blåbussen hemåt och resten av dagen väntade inte.
Han fattade inte var minnet kom ifrån, det bara dök upp. Kanske var det en doft, en bild, en vindpust.
Någonting. Det var glömt, men plötsligt fanns allt där.
Tid. Rum. Allt.
Det är skymning och de är på väg hem från pappas jobb på sjukhuset i Addis Abeba. De går i korridoren från pappas rum, bort mot trapporna som luktar såpa.
J.A. hör sin egen röst.
– Men pappa, varför sitter kejsaren därinne, bredvid den där sängen, i mörkret?
– Han gör det ibland.
– Är det verkligen kejsaren som sitter där?
– Kom nu, du vet ju att man inte ska stirra på folk.
Den gamle mannen satt skugglös i det smala utrymmet mellan sjukhussängen och det mörklagda fönstret.
J.A. dröjer sig kvar i dörröppningen och försöker vänja sina ögon vid mörkret, för att se om den gamle mannen rör sig. Var har han sina händer? Vad tittar han på? Varför sitter denne mäktige man, som med en blick eller en handrörelse bestämmer över liv och död, varför sitter han härinne på pappas sjukhus, i mörkret, bredvid den där lille pojken?
– Kom nu, J.A.
Pappas röst har ett stänk av otålighet i sig, inte så att han är arg på J.A, det är mer en sorts beskyddande otålighet som om de gjorde något busigt och han är angelägen om att de inte ska bli upptäckta.
– Så, säger pappa, lägger sin hand på hans huvud och rufsar honom lite lätt i håret.
Det kändes alltid tryggt när pappa rufsade honom i håret. Då var det han och pappa. Pappa och han. Och idag – kejsaren.
– Så, nu blir det pannkakor. Om Kifle haft vett att köpa ägg.
Så var han tillbaka i nutiden, minnet hade blåst förbi, lämnat sin doft och han befann sig utanför konserthuset igen. Det lyste grönt. Han hade handlat. På andra sidan gatan stannade blåbussen till och han hann precis med och fick en sittplats längst fram. Minnesbilden skakade honom, inte för sitt innehåll men för sin intensitet. Han hade velat hålla kvar bilden ett tag till, men den tonade obevekligt bort och löstes upp i samma takt som Hötorget försvann bakom bussen.
Han hade i alla fall köpt ägg. Idag skulle han absolut göra pannkakor.
