Den här boken är slut på förlaget.

Text från baksidan:
Det här är den tredje samlingen kåserier ur Anders Arhammars produktion. Korta texter för lata dagar. Hör kan du läsa om lugnet på jobbet, avståndets magi och hur det är att leva med vardagen.
Du får vara med och vädra stegen, kolla in de gyllene dagarna, veta hur mycket ett kilo tid är och varför barnbarnen kan vara den bästa medicinen.

En kvinna i kön framför mig förklarade att hon var på plats för att gå ner i vikt. Man kunde ju tro att hon skulle få en uppmuntran på vägen, men tjejen i kassan sa bara att ”jaha, jag ser att du kommit i grevens tid”. Och när hon såg mig konstaterade hon att här har vi mannen som ger cocacolaflaskan ett ansikte.

Avståndets magi är en naturkraft som vi borde plocka fram oftare, för den finns inom oss alla. En kraft att ta fram när den grå svenska vardagen faller på.

Vikten tar man med ro

Utanför mitt öppna fönster finns en vägg, en tegelvägg, knappt två meter bort. Sticker jag ut huvudet och böjer nacken uppåt, kan jag på dagen se en strimma blå himmel. På kvällen ser jag stadens ljus reflektera i dimman som driver in från bukten. På natten ser jag bara ett mörker, men känner en sval bris som då och då lirkar sig in i gränden och vänder vid dörren i mitt rum. Med andra ord, utsikten är inte magnifik och står väl i nivå med vad jag fått betala för mitt hotellrum här i San Francisco.

Men om jag blundar så blir utsikten genast bättre. Då blir utsikten ljudmässig och jag kan höra morgontrafiken som rullar igång, sopbilarna som borstar gatorna rena efter nattens festande, plingandet från cablecars och ett allmänt brum från de olika maskiner som håller staden igång, dygnet runt. Brandbilarnas sirener blandas med spanskt hojtande gatuarbetare, gnisslande däck, alla de ljud som en vaknande stad kan prestera.

Jag är på ACR, en årlig konferens för all världens forskare inom reumatologi. I år är det drygt 15 000 personer som trängs på föreläsningar och går guidade turer mellan drygt 2 000 presentationer, uppdelat på tre dagar. Parallellen med mitt inmurade hotellrum känns uppenbar. Utsikten är inget vidare, men det forskarna får höra stimulerar deras fantasi och resulterar kanske i nya mediciner och nya behandlingar om ett år eller två.

Går man runt bland presentationerna och läser på, så ser man att kost, vikt och motion får en alltmer framträdande roll även här. Det visar sig till exempel att rökning är bra för artros, för då går du inte upp i vikt. Och tung, det ska man inte vara när det gäller artros. Heller. Men å andra sidan gör rökningen att du dör i nån hjärtsjukdom eller lungcancer istället. Och det är ju inte alls bra. Så för att hålla nere vikten kan du istället använda Atkinsmetoden, men det är inte bra heller. Visserligen går du tillfälligt ner i vikt, men samtidigt blir du traktens skräck, säger en forskare.

Av de som använder Atkinsmetoden är 70 % förstoppade, 65 % har dålig andedräkt, 54 % huvudvärk och 9,8 % tappar håret. Så du kanske blir mer attraktiv på avstånd, men när andra kommer närmare och känner den dåliga andedräkten från din förstoppade, tunnhåriga lekamen, så får du problem. Då är det bättre att träna mer eller äta mindre. Gärna i någon piffig kombination.

För mig som vill fortsätta att äta wienerbröd, finns det egentligen bara ett alternativ kvar, att ställa mig i kö på gympolariet med de andra stavgångarna. Det gjorde jag i San Francisco, som en besvärjelse och i ett mycket svagt ögonblick. Jag skulle dessutom träffa två vänner på plats, vänner som jag endast pratat med på internet tidigare.

En kvinna i kön framför mig förklarade att hon var på plats för att gå ner i vikt. Man kunde ju tro att hon skulle få en uppmuntran på vägen, men tjejen i kassan sa bara att ”jaha, jag ser att du kommit i grevens tid”. Och när hon såg mig konstaterade hon att här har vi mannen som ger cocacolaflaskan ett ansikte.

Det var bara tanken på eftermiddagens bakelser, och de väntande vännerna som fick mig att fortsätta in i lokalen. Mina kompisar var redan i full färd att späka sig, fastfjättrade vid maskiner som böjde deras kroppar åt fel håll, och lätt desperat satte jag fast mig själv i en roddmaskin som i alla fall påminner om rörelser som man kan ha användning för även utanför gymmet.

Och medan jag satt fast där i roddmaskinen hade jag gott om tid att fundera på vilken av de två kompisarna som gett mig den bästa komplimangen: Han som sade ”jag trodde du var mycket äldre” eller hon som trodde att jag var mycket yngre? Jag bestämde mig för att inte fundera mer på det, utan ta det med ro.

Res Äventyrligt – det är modernt

Att resa bort, eller växa upp, är lite som att uppleva en gammal schlager. Ni vet, den där om att Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut. Den sjöngs av Anders Fugelstad och ska inte förväxlas med Lena PHs sång För ingenting är längre som förut, det verkar som min resa har tagit slut. Det är en helt annan historia, och den skulle förstöra hela mitt resonemang.

Saker och ting ändrar sig med avståndet, både i tid och rum. Inget är beständigt, sanningen blir bara en spegelbild av sin tid och sin plats. Avståndets magi är en naturkraft som vi alla råkar ut för, men få av oss är medvetna om annat än när vi tycker att borta är bra men hemma bäst. Eller kanske när vi surt tror oss veta att det var bättre förr.

Första gången jag märkte avståndets magi var under en Europaresa i husbil med familjen. I Sverige var det så att när jag mötte en annan förare som körde samma sorts husbil som jag, då hejade vi på varandra. I Tyskland hejade vi på alla svenskar som körde samma märke oavsett modell på husbilen, och log lite lagom åt andra svenska bilar. I Frankrike vinkade vi frenetiskt och blinkade med ljusen åt alla svenska husbilar, vinkade åt svenska bilar och hejade på franska husbilar av samma märke och modell. Och så fortsatte det.

I Spanien är hela husbilen i extas inför en annan svensk husbil, husvagn eller campletvagn. Andra svenskar får rejäla tutningar och vinkar, och även en och annan norsk slinker emellan och får en vänlig skandinavisk vink, så där lite förtroligt. Av rena säkerhetsskäl har vi inte vågat passera fler gränser. Jag tror inte att husbilen orkar med ett svenskt möte bortanför Turkiet eller i norra Afrika. Antagligen skulle jag vara beredd att skänka bort bilen till förste person som kunde uttala surströmming som de gör i Örnsköldsvik, utan en tanke på att det egentligen bara är rutten fisk man pratar om. Jag skulle till och med kunna smaka lite på eländet, fast då måste jag befinna mig utanför Europa. Och ha varit borta lika länge som den unge man som helt plötsligt fann sig lyssnande på E-type, Dr Alban och köpte lakritsgodis för närmare 100 kronor hektot, när han studerade i USA. Ett så udda beteende att han numera fått använda tidsaspekten av avståndets magi för att i alla fall sudda ut minnet av att han lyssnade på Dr Alban.

Det är sant att vi inte förstår vad vi har förrän vi förlorar det, men det är också sant att vi inte vet vad vi saknat förrän vi ser det. Men avståndets magi är något mer. Magin gör att jag kan le åt en klantig svensk omkörning i Spanien, när jag skulle spotta blod om den skedde härhemma. Och den gör att jag plötsligt blir väldigt intresserad att prata med en svensk utomlands, även om han/hon är rödbrusig, luktar vitlök, har fånig vikingmössa på huvudet och letar efter Pepes Bodega.

Avståndets magi är en naturkraft som vi borde plocka fram oftare, för den finns inom oss alla. En kraft att ta fram när den grå svenska vardagen faller på. Inte så att jag vildsint vill slänga mig runt halsen på en backpacker bara för att det sitter en svensk flagga på ryggsäcken, eller tuta vilt på en förare som kör samma bil som jag. Men istället för att frånvarande skyndsamt gå ut med soporna, skulle jag ju kunna stanna till hos grannen och tala om att hennes blommor faktiskt är väldigt fina.

För det är ingen tvekan om att kraften finns där. Och det är en stark kraft. Det märker du inte minst när du ser en skylt med ”Här serveras Svenska kaffe” i Torremolinos, eller ser att de har Swedish Pancakes på den lilla restaurangen med skitiga duken, runt hörnet i New York. Vore det inte för avståndets magi skulle du aldrig äta den pannkakan.

Den enda motkraften till den pannkakan, och för att undvika en trolig natts magont, är att du är medveten om din inneboende naturkraft. Och att du börjar använda den innan den överrumplar dig.