Många längtar efter den där lugna stunden på landet i slutet av den arbetsamma veckan. Frisk natur, härliga bad, bara slappa och ha det skönt. Vet dom vad dom pratar om?
Det börjar med att man lite fåfängt åker hem tidigare på fredagen, ”för att hinna undan de värsta köerna”.
Problemet är att köerna också sticker lite tidigare. Nåja – hem, snabb packning av det allra sista och så in med ungarna och iväg. Iväg till lättjan och friheten.
Hemma är det tomt. Inget är packat. Kanske inte så underligt, men jag har fortfarande den där barnsliga tron att nån gång, nån dag, så packar packningen sig själv. Det gjorde den när jag var mindre i alla fall.
Äldsta flickan är hos en kompis. Hon vill inte följa med.
”Det är inge kul”.
Så där gäller det att övertyga, ta fram landets alla förträffligheter, och det lyckas till den milda grad att hon gärna följer med, liksom kompisen…
Mellandottern måste då naturligtvis också ha med en kompis. Efter idogt ringande hittar vi så en i ett undangömt hörn av Sverige, som skall hämtas. Med packning.
Grabben ställer inga krav på att ha med någon kompis. Han vill bara ha med sig gunghästen, den är ett måste. Mitt argument ”du leker ju aldrig med den” viftas lätt bort. Naturligtvis leker han inte med den hemma, men på landet…
Otroligt nog lyckas det till sist att samla ihop familjedelarna i bilen lagom tills modern kommer hem – bara för att få beskedet att här ska ätas först! Dessutom börjar en genomgång av vad som packats ner. Det visar sig att det som packats ner tillhör en helt annan säsong, för att inte säga familj.
Det ena går inte med det andra, och det tredje borde vara det fjärde och för det femte ska sexton par skor packas ner ifall det finns ormar inomhus. Säga vad man vill, vi står rustade när vi åker ut på landet, rustade mot liktornar och snöstorm, översvämning och böldpest.
Så sitter vi där igen, mättare än tidigare och välpackade.
Varenda millimeter är utnyttjad, under, ovanför, inuti och bredvid. Om det inte var så att jag beskriver verkligheten så hade någon barnröst på detta stadium påstått att den var kissnödig. Men det är det ingen som är. Ingen törs, för det är lördagsgodis imorgon.
Klockan har nått den tiden då alla radions kanaler har samsändning på språk som inte fanns när radion bara hade en kanal. Det är alltså relativt sent, men inte så sent att mörkret fallit på. Det i sin tur leder till att det är lagomt ljust för att man ska se vad som behöver göras när man kommer fram.
”Titta, takpannorna ska bytas. Oh va gräset har växt. Kolla – spaljén du satte upp har ramlat ner, ha ha va löjligt det ser ut! Och mängderna med ogräs i rabatterna. Har du märkt att huset är gult, det ska ju vara blåmålat. Det fixar VI lätt!”
I min familj är begreppet VI oftast kopplat till föräldrarna på något konstigt sätt, speciellt när det gäller stickiga och kladdiga bygguppdrag. Möjligen med assistans av den allra minsta som knappt är högre än ogräset i potatislandet.
Är man inte uppmärksam blir hon uppryckt tillsammans med svinmålla och dom där stora spretiga sakerna som växer två meter på natten, och ibland även i lunchpausen.
Så inte tycker jag att det är så konstigt att man längtar tillbaka till stressen i en hektisk vecka på jobbet, så att man orkar vara ledig nästa helg igen.
