Jag tycker att båt och fiske hör ihop. Kanske är det bilden av en spegelblank insjö i skymningen, en ensam människa i silhuett och fiskarens ringar på vattnet som får mig att så förknippa båt och fiske. Kanske är det bara vattnet i sig, det gemensamma elementet. En del älskar att åka båt. Andra älskar att fiska. För min del har jag inget emot båtar. Men fisket…
Fisk och jag kommer helt enkelt inte överens. Jag är den typen som alltid får ben i fisk. Jag hittar till och med ben i fiskbullar och fiskpinnar. Jag är också av den sorten som aldrig får fisk att fastna på en krok. Jag har uttalat formler, jag har spottat på kroken. Jag har gått ut i gryningen, jag har dröjt i skymningen. Jag har agnat, betat, setat och metat.
Jag har ett svagt minne av jag en gång för länge sedan var med och vittjade ett nät och fick en simpa. Men det kan vara ett önsketänkande.
Nu stör det inte mig speciellt mycket det här med att jag inte får någon fångst, jag har vant mig. På det sättet har mina fisketurer istället blivit väldigt lugna tillställningar, med gott om tid att fundera över livets lättare frågor, som var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Jag behöver heller aldrig bry mig om att ta med bunkar för att lägga fångsten i, håvar för att fånga sprittande laxar i, eller rensväska med
tillbehör. Om sanningen ska fram så tar jag inte längre med mig något spö heller. Jag sätter mig på bryggan och plaskar med fötterna. Det är rogivande, och dessutom har man ju hört om gäddor som huggit på tår, så …
Äpplet faller inte långt från päronträdet heter det, men i mitt fall har frukterna rullat iväg en bra bit. Mina barn har en helt annan inställning till det här med fiske. De vill inte ha någonting på kroken, vilket självklart gör att deras fångster naturligtvis är enorma. Som små var det många gånger som de med tårarna rinnande längst kinderna kastade tillbaka den ena abborren efter den andra. Någon enstaka lyckades jag smussla undan, för att inte svälta ihjäl, men huvuddelen var bara uppe och vände.
Det hade något att göra med att fiskarna skulle få vara kvar hos sina kompisar, tror jag. Jag är inte säker, för jag hade fullt sjå med att lossa dem från krokarna och slänga dem tillbaka. Var jag för långsam så störde inte det fisken nämnvärt. När barnen var med så tog fiskarna sats från botten och hoppade upp på bryggan i brist på smaskiga krokar i vattnet.
Vi fick använda gummiraka för att hinna med. Det är morfar som ligger bakom barnens förmåga. När mormor skulle laga mat så sade hon till morfar att ”här behövs det en gädda på 1,6 kilo”. Då nickade morfar. Han tog sitt spö, lufsade ner till vattnet, måttade, kastade och drog upp den fisk som passade till receptet. Det var inget mer med det.
Som nybliven morfar har jag åter försökt ändra fiskelyckan, för att kunna vara ett lufsande exempel för mina barnbarn. Men det är fortfarande lönlöst, jag får inte ens upp lutfisken på skeden fast där kan jag erkänna att det beror mer på mina matpreferenser, om man säger.
Allt detta är en orsak till varför jag fortfarande gillar båtar men gett upp alla typer av fiskafänge. En annan orsak till mina fiskeantipatier är alla dessa fiskehistorier som man tvingas höra. Jag förstår inte varför folk alltid måste överdriva så när det gäller fisk.
Det skulle aldrig jag göra.
