Som journalist känns det ibland som om man sitter dygnet runt och skriver. Ord och bokstäver kommer från alla håll, samlas i tangentbordet och hamnar förhoppningsvis på dataskärm och papper i en någorlunda hyfsad ordning.
Morgnarna den senaste veckan har känts tidiga, och kvällarna drar ut i det oändliga.
Men även om jag tillbringar den mesta tiden med ett tangentbord framför mig, så finns det några få timmar jag går på stan som en vanlig man. Eller snarare, småspringer.
Man har ju bråttom, både till det som ska göras och från det som gjorts.
Men idag träffade jag en som hade mer bråttom än jag.
Han kom springande i full fart nerför rulltrappan i Stockholms tunnelbana. T-banetåget pös, som det brukar strax innan dörrarna går igen.
Han hade något vilt i blicken. Väskan han bar på låg som ett streck bakom honom. Tunnelbanan pös igen. Det riste lite i dörrarna. Det var nästan som om denne oklanderlige man, nu inom räckhåll för tunnelbanans öppna dörrar som just höll på att pysa igen, det var nästan som om han för en kort stund förvandlades till en tecknad figur. Ögonen
föll ur ansiktet, benen förvandlades till hjul och den högra armen, den som inte höll i väskan, sträcktes ut som en gummiliknande tingest för att försöka komma in genom dörrarna som nu slagit igen.
Men….
Tunnelbanan rullade iväg, mannen stukade foten och fick samla ihop sina rullande ben, platta väska, gummiarmar och utpoppade ögon till något som bara rättade till slipsen och låtsades som om detta var ett helt normalt sätt att ta sig ner i underjorden. Vadå missa tunnelbanan, nä nä, jag gör alltid så här. Och foten ska peka åt det hållet, känns knappt.
Vissel, vissel.
Vad är det för beteende? En bekant ramlade helt nyligen rätt rejält på gatan. Det var ingen lätt ramling utan en sån där när båda benen flyger rakt upp och man liksom hänger i luften ett tag innan allt samlas ihop i en hög som slår hårt i marken. Sånt som är kul att titta på, men inte att råka ut för. Vad gör nu denne bekant? Säger han aj? Tar han sig för ryggen eller baken? Känner han efter var han slagit sig? Ringer han 112?
Nej, det första han gör är att snabbt kolla sig omkring för att se så att ingen såg honom! Och nästa steg är att snabbt resa sig upp, borsta av sig nåt från armen vare sig det finns nåt där eller inte, och sen säga ”det var ingenting” medan han snabbt haltar vidare med en blick som förklarar att ”jag går alltid så här, det är ett normalt tillstånd.”
Jag har bestämt mig för att nästa gång jag gör mig illa eller har ont, ska jag skrika rakt ut och riktigt länge. Det är ju för sjutton synd om mig!
Det ska jag göra, kanske redan imorgon. Kanske en annan dag.
Med all säkerhet en annan dag.
