Vissa dagar är värre än andra. Jättevärre.
Jag menar, för det mesta lever vi väl alla ett lugnt liv, finner oss i att bli småputtade på bussen, halvt bortträngda i kassan och inträngda i bilkön. Man får inte rätt växel tillbaka, tidningen man köpt är redan skrynklig och posten i brevlådan har blivit lite fuktig.
Vi är alla timida och blida, trots att folk hoppar på en i centrum och frågar vad man ringer med, parkeringsljuset slutat fungera, vindrutetorkaren gnisslar, idioten på jobbet ställt sina skitiga tofflor i soffan igen och grannens katt pinkat ner sommarparasollen.
Vi tål det där.
Men så får man kräksjukan, sätter på vår licensfria okvalitets-tv och överöses av olika typer av lyckochansen på fyran, trean, femman och sexan, och, jag tror, även på TV 400.
Man ska gissa uppenbara ord och lyssna på folk som pratar ovidkommande, bara aningens innan de tänker. Och eftersom de lyckas prata utan att tänka, så tänker de att det här gick ju bra och slutar tänka överhuvudtaget.
Vilket de inte verkar ha några problem med.
Och sen kommer reklamen, och det är då det rinner över. Alla dessa leende amerikanska damer som säger maj gååååd, fantastic, himlar med ögonen och kramar olika produkter i plast som ska göra deras magar platta, rumpor runda och ögonfransar långa.
Det blir för mycket.
Jag vill liksom säga emot, ta tillbaka min vardag, skapa mig ett litet utrymme där jag inte översköljs av bilder på vackra människor, radiobudskap om trosskydd och burgare eller hur man spelar tennis med sig själv i framtiden.
Jag vill inte vara rädd att bli översprungen av 1000-tals bebisar som får en himla fart bara för att dom har pampers blöjor, eller är det Libero?
Eller så blir man överkörd av nån av alla dessa bilar som kör omkring utan förare, kaniner som bara går och går eller bollar som hoppar okontrollerat nerför en backe i närheten.
Jag vill ha ett utrymme där min älskade ringer och viskar Andershjärtat, inte nån pigg röst som frågar efter Jan, som jag inte heter. Det är bara ett extra namn som nån satt framför alla andra. Ett namn från den tiden man skulle stryka under det man hette, inte automatiskt sätta det man heter först.
Så när dom ringer till Jan, då vet jag att dom är ute och cyklar. Då är det inte från de mina. Det är inte heller från postkodmiljonären, inte från tipstjänst eller Lotto, fast det låter så i början. Det är från firma luren drej. Eller ge oss alla dina pengar. Eller från Centurion som ska kränga rakblad en gång i månaden.
Och har man haft kräksjuka, sett majgådd och fått sommarparasollen nerpinkad, då far hin håle i en till slut.
– Hej jag undrar om du använder rakhyvel, jag ringer från Centurion.
– Nej, bara när jag mördar telefonförsäljare. Hurså, vill du förse mig med en?
– Hej, jag söker Jan.
– Jag förstår, det gör vi alla just nu. Vet du var han är?
– Nej jag skulle vilja prata med honom.
– Ja, vi är många här som skulle vilja det. När såg du honom senast?
– Jag ringer från Centurion.
– Jaha, är du och Janne nära vänner?
– Nej.
– Nåja, hör du ifrån honom så ring genast igen på detta nummer, be att få tala med kommissarie Westergren. Kurt Westergren på rån och stryp. OK?
Jag blev på gott humör plötsligt. Och för att hänga på trenden åkte jag ner till centrum, skulle ändå skänka två kassar till myrorna. Gick förbi telefonförsäljarna där igen, som en spigg framför en hungrig gädda. Fick gå tre gånger. Till slut nappade dom.
– Vad ringer du med för tillfället?
– Stortån. Ser du inte att händerna är fulla? Vad ringer du med själv?
Sen blev det en burgare på mac, för man är ju inte inte helt opåverkad.
Because I´m lovin it. And I´m worth it.
