Jag måste bekänna en sak, jag är inte någon naturälskare direkt. Jo, visst gillar jag gräsmattan, men jag tycker inte om att den växer så fort. Och inte har jag något speciellt emot de svarta vinbärsbuskarna, men jag fattar inte varför grenarna måste spreta så åt alla håll.
Jag tycker om både blommorna och fruktträden, men jag ogillar helt klart de små kryp som sätter sig på växtligheten. Jag tycker också om svamparna på hösten, men jag kommer inte överens med de delar av naturen som svamparna suger till sig. Till exempel barr, sniglar, jord och annat. De genererar nämligen arbete, och naturligt arbete är onaturligt arbete för mig.
Nej tacka vet jag den rena naturen, den håller jag på. I en ren natur finns inga toviga vinbärsbuskar, utan färdiga lådor med rensade vinbär. I min rena drömnatur växer inte gräset, det håller en konstant höjd på några bekväma centimeter över marken.
Jordgubbarna är aldrig ruttna i den rena naturen, lingonen hoppar själva ner i korgen och blåbären är sylt redan på busken.
Potatisen är färdigskalad. Salladen finhackad och sköljd. Min önskenatur är förberedd för matrecepten.
Men min rena natur finns inte. Det är rena turen om jag får tag i ett hallon utan mask till exempel.
Så på senare år har jag hållit mig på mattan, inte den av gräs utan den
heltäckande inomhus. Och det är inomhus som jag åter har börjat att upptäcka naturen. Den har nämligen flyttat in hemma hos oss. Bakom soffan i vardagsrummet har vi till exempel en myrgång.
Jag vet inte var de kommer ifrån eller vart de ska, men vägen går över parketten. Strax bredvid myrgången, på det lilla bordet, står en blomma. Där bor sedan några år tillbaka en ny sorts fluga som inte fanns förr. Små knottliknande prickar som är omöjliga att fånga.
Ibland känns det som Noaks ark hemma. Där passerar herr o fru tvestjärt, myggor, getingar, bromsar, fjärilar och andra flygande varelser som man inte kan namnet på men som lämnar sina spår i form av blemmor och klåda lite varstans.
Det finns andra djur också. Ofta får jag reda på deras existens genom att någon skriker nånstans. Då rör det sig om håriga spindlar, slemmiga sniglar eller små möss som är gulliga i bur men antagligen livsfarliga i frihet. Och alltid är det jag som ska plocka bort, köra ut, och fånga in de värsta krypen.
Varför ska alltid pappor åka dit på sånt? Vad är det som får alla människor, speciellt fruar, att tro att pappor är de bäst lämpade för slemmiga, håriga, stickiga uppdrag i naturen?
Det är klart, det finns nackdelar med inomhusnaturen. Allting blir väldigt koncentrerat. De korta stunder som fönster och dörrar är öppna släpper underligt nog aldrig ut någon natur, utan öppnar bara välkomnande för nya arter. Hur sniglar kommer in har jag en viss förståelse för, de kan verkligen vara snabba och lägga benen på ryggen. Däremot förstår jag inte hur det kunde växa svamp ur tapeten hemma hos en nära bekant.
Trots nackdelarna så föredrar jag ändå den rena inomhusnaturen framför den vilda djungel jag möter så fort jag öppnar dörren.
Häromdagen fann jag till exempel en bunke med svarta vinbär på matbordet, utan spretande buskar. Och alldeles nyss fi ck jag syn på en burk blåbärssylt, färdigplockad, kokad och burklagd. När naturen är på det viset så är det synd att klaga.
Då kan jag faktiskt överse med myrgången på parketten, myggor i sovrummet, knott på smörgåsen och svampar ur tapeten. Det är små nackdelar jämfört med hur det kan vara.
För jag vet att där ute, där är det etter värre.
