Att resa bort, eller växa upp, är lite som att uppleva en gammal schlager. Ni vet, den där om att Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut. Den sjöngs av Anders Fugelstad och ska inte förväxlas med Lena PHs sång För ingenting är längre som förut, det verkar som min resa har tagit slut . Det är en helt annan historia, och den skulle förstöra hela mitt resonemang.
Saker och ting ändrar sig med avståndet, både i tid och rum. Inget är beständigt, sanningen blir bara en spegelbild av sin tid och sin plats. Avståndets magi är en naturkraft som vi alla råkar ut för, men få av oss är medvetna om annat än när vi tycker att borta är bra men hemma bäst. Eller kanske när vi surt tror oss veta att det var bättre förr.
Första gången jag märkte avståndets magi var under en Europaresa i husbil med familjen. I Sverige var det så att när jag mötte en annan förare som körde samma sorts husbil som jag, då hejade vi på varandra. I Tyskland hejade vi på alla svenskar som körde samma märke oavsett modell på husbilen, och log lite lagom åt andra svenska bilar. I Frankrike vinkade vi frenetiskt och blinkade med ljusen åt alla svenska husbilar, vinkade åt svenska bilar och hejade på franska husbilar av samma märke och modell.
Och så fortsatte det. I Spanien är hela husbilen i extas inför en annan svensk husbil, husvagn eller campletvagn. Andra svenskar får rejäla tutningar och vinkar, och även en och annan norsk slinker emellan och får en vänlig skandinavisk vink, så där lite förtroligt. Av rena säkerhetsskäl har vi inte vågat passera fler gränser. Jag tror inte att husbilen orkar med ett svenskt möte bortanför Turkiet eller i norra Afrika. Antagligen skulle jag vara beredd att skänka bort bilen till förste person som kunde uttala surströmming som de gör i Örnsköldsvik, utan en tanke på att det egentligen bara är rutten fisk man pratar om. Jag skulle till och med kunna smaka lite på eländet, fast då måste jag befinna mig utanför Europa. Och ha varit borta lika länge som den unge man som helt plötsligt fann sig lyssnande på E-type, Dr Alban och köpte lakritsgodis för närmare 100 kronor hektot, när han studerade i USA. Ett så udda beteende att han numera fått använda tidsaspekten av avståndets magi för att i alla fall sudda ut minnet av att han lyssnade på Dr Alban.
Det är sant att vi inte förstår vad vi har förrän vi förlorar det, men det är också sant att vi inte vet vad vi saknat förrän vi ser det. Men avståndets magi är något mer.
Magin gör att jag kan le åt en klantig svensk omkörning i Spanien, när jag skulle spotta blod om den skedde härhemma. Och den gör att jag plötsligt blir väldigt intresserad att prata med en svensk utomlands, även om han/hon är rödbrusig, luktar vitlök, har fånig vikingmössa på huvudet och letar efter Pepes Bodega.
Avståndets magi är en naturkraft som vi borde plocka fram oftare, för den finns inom oss alla. En kraft att ta fram när den grå svenska vardagen faller på. Inte så att jag vildsint vill slänga mig runt halsen på en backpacker bara för att det sitter en svensk flagga på ryggsäcken, eller tuta vilt på en förare som kör samma bil som jag. Men istället för att frånvarande skyndsamt gå ut med soporna, skulle jag ju kunna stanna till hos grannen och tala om att hennes blommor faktiskt är väldigt fina.
För det är ingen tvekan om att kraften finns där. Och det är en stark kraft.
Det märker du inte minst när du ser en skylt med ”Här serveras Svenska kaffe” i Torremolinos, eller ser att de har Swedish Pancakes på den lilla restaurangen med skitiga duken, runt hörnet i New York. Vore det inte för avståndets magi skulle du aldrig äta den pannkakan.
Den enda motkraften till den pannkakan, och för att undvika en trolig natts magont, är att du är medveten om din inneboende naturkraft. Och att du börjar använda den innan den överrumplar dig.