Att resa är alltid ett äventyr. Det var det förr också, redan innan någon kom på begreppet äventyrsresor, men då tordes man inte annonsera om det. Då maskerades äventyrsresorna som charterresor med ospecificerat rum.
Nu kallas det för sitt rätta namn: Äventyrsresor eller temaresor, beroende på hur eländigt och primitivt det är.
Det hela lär ha börjat med att några resande tyskar åkte fel och hamnade på en bondgård i Sörmland, istället för på lyxhotellet i stora huvudstaden. De blev tvungna att övernatta, och förvisades av bonden till ett ovädrat hönshus.
Där fick de sova bäst de ville, på uttjänt halm som kom direkt från grisarnas stia. På morgonen väcktes de av en skrålande tupp, som snabbt tystades och tillreddes som frukost innan bonden hann märka något. Det var då, när tyskarna satt och mumsade frukost bland hönsen med lite stulen selleri från bondens land och några krossade ägg, som de fick idén. Äventyrsresor. Hit skulle man skicka blaserade storstadsbor, ta rejält betalt och kalla det för äventyr.
Den nya trenden var ett faktum. Idén slog rejält. På bara några år hade de vanliga resorna nästan helt försvunnit. Idag är allt äventyr, spänning och tema. Och de riktigt erbarmliga resorna kallar man för upplevelseresor. Det är sådana resor där en stor grupp drar en pråm motströms under fyra dagar, för att komma fram till en liten glänta där de får steka ägg över ett stearinljus.
På äventyrsresor får äggen ätas, på upplevelseresor skall de ges till lokalbefolkningen. Det har gått prestige i att göra sin resa äventyrlig, något annat duger inte. En stilla eftermiddag på stranden må vara aldrig så avundsvärd, det är inget du berättar om för dem därhemma med bibehållen värdighet. Om det inte innefattar minst en spottande kamel, sandloppor i tusental och en brännande kolbädd som man måste gå barfota över för att komma till toaletten som självklart bara är ett hål över en tusen meter djup klyfta där blodtörstiga vampyrmöss hugger alla som inte är snabba nog.
Har du inte råd med någon av de organiserade tema- och äventyrsresorna, får du improvisera på egen hand.
En modern resande tar numera helst bakgatsrummen över diskot, med rinnande toaletter, knarrande sängar och kackerlackor. De äter sina måltider på äventyrsrestauranger. Det är matställen med lockande namn som skitiga duken, utgången majonnäs, vandrande köttet, salmonella bar och utsot. Fast på utländska förstås.
Att utsättas för lokalbefolkning är också äventyrligt.
I södra Frankrike består till exempel faran av äldre damer med en Dramaten, den där rullande väskan som alla tanter får när de fyller tant.
Där ligger handgranater, knivar, vassa armbågar, elaka tungor, utvikbara käppar som man kan knuffas med, och böcker om hur man får omgivningen att ha dåligt samvete.
Där ligger dödande blickar, oförstående uppsyn, dåliga idéer och näsor att lägga i blöt. Det är en hel arsenal som tanterna har att ta till för att underlätta deras liv. Och försvåra för oss andra.
Där ligger också ett och annat bröd att ge till duvor, men absolut inga påsar att plocka upp hundbajs med. Där ligger stappel och krokrygg att ta till när man är ute på riktigt hal is, och måste ta till en kort men dock reträtt.
Det finns inga mellantanter i Nice. De går direkt från att vara unga och bära hund till att rulla väska. Det är oklart vad som får dom att gå över tröskeln mellan de två tillstånden, det är helt klart inte antalet rynkor i ansiktet, kanske är det behovet att ha något rullande att luta sig mot, typ en Dramaten eller en rullator.
En av tanterna satt framför mig på bussen, ivrigt pratande med sin väninna, när bussen plötsligt invaderades av biljettkontrollanter. Då blev hon döv. Hon förstod verkligen ingenting, och framförallt, hur kunde dessa otäcka människor kräva att hon skulle stämpla sin biljett, det förstod de väl att tanter i hennes ålder inte kunde. Till slut, efter några minuters palaver, enades hela bussen om att någon stått i vägen när hon skulle stämpla och att hon därför var helt oskyldig men att om hon nu stämplade sin biljett så kunde vi alla åka vidare.
Tanterna finns överallt, de svämmar över stan. De står alltid före dig i kön, även om du kom dit först. De omringar dig, smyger upp från alla håll, får kassaköslutet att ständigt skifta så att hur du än ställer dig, så står du sist.
Men klaga inte på tanterna. De ger dig valuta för dina upplevelsepengar.
De sätter sig på den stol som finns i närheten, vare sig den är ledig eller inte. Och tittar du ut genom bussens fönster för att titta på gatulivet, så finns tanterna där, som en täckande utsiktsskugga och en påminnelse om sin existens.
Halvtimmen senare, när jag stod vid kassan i den lokala mataffären för att betala, stapplar nästa tant in och frågar högt och ljudligt om hon kan stå parkerad för en garageutfart. Själv tyckte hon det skulle kunna gå bra, bara hon satte på sina varningsblinkers. Kassörskan sade att henne gjorde det inget, men de som använde garaget skulle kanske bli lite upprörda.
Tanten frågade då om hon kanske kunde putta till bilen framför, för att själv få plats, och beslöt sig för att göra precis det. Med varningsblinkers tog hon först lite sats och körde mot bilen framför sig. Inget hände. Då backade hon, ökade gasen och smällde på lite hårdare på bilen framför, som flyttades några centimeter. Resultatet gladde tanten, och hon tog återigen sats för nästa attack.
Jag gick därifrån, jag ville inte vara i närheten när hon började rota i sin rullande väska.
Den rullande väskan har i vissa fall bytts ut mot rullatorn, ett väl så viktigt vapen speciellt för tanter som bara går runt kvarteret lokalt, ibland med bajsande hund ibland utan. Rullatortanterna väntar länge vid ljusstyrda övergångsställen, de väntar tills det blir rött. Då går de, med ett stadigt grepp om rullatorn. Antagligen tror de att de inte ska hinna över gatan om de inte går när det är rött, eller också, vilket verkar troligare, har de blivit av med bilen men vill fortfarande vara en faktor i trafiken.
Tanterna själva går rätt orörda genom vardagen, släpande på sina rullande väskor. Då och då trampar visserligen också de i någons hundskit, men på det hela taget tror jag de trivs att vara en del av tantkraften på stadens gator. Där dominerar de, där har de makten.
