Jag vaknar till en ny dag, en som jag tror vanlig dag, en i raden, och så kan man ju se det. Men man kan också ta fasta på att varje dag är speciell och unik, en gåva att förvalta och glädjas åt.
Nu är jag inte en sån som vanligtvis ser den glädjande unika gåvan i dagarna som rinner förbi, men nyligen kom en dag som faktiskt var speciell.
Då hade jag levat i 20 000 dagar, och mitt på dagen passerade jag 480 000 timmar. Om 20 000 timmar fyller jag en halv miljon.
Även minuterna var rätt jämna, 28 800 000 har jag sett passera. En miljard 728 miljoner sekunder.
Det är mycket roligare att fylla timmar och dagar, än att fylla år. Mer precist, mycket mäktigare och framförallt känns det jämnare.
Att fylla år är ju väldigt oprecist.
Hela första året passerar utan att man blivit något alls, man är 0 år och börjar med att knappt kunna röra sig, och sedan är man fortfarande 0 år men kan både sitta, krypa och gå. Ibland är det skottår, ibland inte, ibland är det några sekunder hit och dit och ibland byter man kalender helt och hoppar över en månad. Kalenderbyte sker föralldel inte
så ofta, men det händer.
Att vara 20 000 dagar är att visa hur många gånger man vaknat och somnat, hur många gånger man sett en ny dag gry och en gammal dag gå till hävderna. 20 000 blir en siffra att relatera till, en konstant som man kan använda för att få fram det totala antalet kroppshändelser som till exempel blinkningar och andetag. Det blir en sorts livsfacit.
Hade jag varit en låda på Ikea eller en soffa på Mio, så skulle min hållbarhet imponera. Tänk vad mycket saker jag gjort mer än 20 000 gånger med min kropp, och ändå kan jag fortfarande göra samma saker utan att funktionen blivit märkbart sämre. Vicka på fötterna, kröka fi ngret, vifta med tummarna, öppna och stänga munnen.
Blunda. Blinka.
Det är så inspirerande att jag nu beslutat mig för att bli doneringsbar.
En reservdelsbank där hugade kan förse sig när den dagen kommer.
I min drömvärld finns det vissa delar som jag hellre donerar än andra. Bara för tanken att de kan jobba vidare och göra nytta, och få vara med om saker som jag inte hann med själv.
Och i samma drömvärld tänker jag att en del av min själ finns kvar i min donationsdel, bara lagom så att jag kan förnimma vad som händer, och sedan kan berätta det för mina andra själsdelar när vi till slut återsamlas på någon soul reunion vid lämpligt tillfälle.
Men innan dess ser jag fram emot att fylla en halv miljon timmar. Jag tänker också fira 30 miljoner minuter, 2 miljarder sekunder och kanske 30 000 dagar. Då är jag 82 år.
82 osäkra, oprecisa år.
Då blir det fest.
