Kära Kalle, älskade Judit
Hur var det att leva för 100 år sedan? Genom Karl och Judit får vi en djupgående inblick i två unga människors vardag. Vi hör deras röster, tar del av deras tankar, och blir en del av deras liv. Genom deras ögon ser vi en dåtid som är förvånansvärt lik vår nutid, och kanske därför ger en vink om hur vår framtid kan komma att se ut.
Två älskande som växt upp i samma Värmlandsbygd, men inte fann varandra förrän de av slumpen fördes samman en förtrollad kväll på Lidingö utanför Stockholm, när gatorna var tomma, och regnet öste ner. Hon fick en kram av Karl, han fick en puss tillbaks, de hade samma puls. Tre dagar senare förlovade de sig. Under två år får vi genom en intensiv brevväxling och efterlängtade möten, följa vårt kärlekspar när de växer samman mot en, som de hoppas, gemensam framtid. Hur ska det gå?
Jag vet inte vad Judit Boudin och Karl Rencke skulle tycka om titeln på boken om deras historia. De drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok, borde kosta minst 5 000 kronor, med rubriken ”Sången om den eldröda kärleken”, när den gavs ut på Bonniers förlag.
Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och en del av den drömmen är vad du nu kan ta del av, så här 100 år senare.
Vill du köpa boken så finns den här. 319 kronor inklusive moms och frakt i Sverige.
Nu är boken på väg till dig
När en bok väl är färdig och man öppnar den första kartongen så att doften av trycksvärta fyller rummet, då vet man att ett delmål har nåtts. Nästa steg är att marknadsföra boken, vilket följs av helt andra steg. Stegen till brevlådan, och det kan bli många steg innan alla får sina böcker.
Men till slut faller allt på plats, och förhoppningsvis kan du bara några dagar efter din beställning sätta dig tillbaka med en kopp kaffe och själv känna den svaga doften av trycksvärta när du bläddrar igenom din nyinköpta bok.
Bokens bakgrund
Jag tror bestämt min vänsterhand blivit lika skrynklig som den min morfar hade. Det skulle faktiskt kunna vara hans hand, om jag inte visste att det var min.
På mitt ringfinger sitter hans vigselring, lika smidigt som om den vore köpt och gjord för mig. Min hand bläddrar genom samma anteckningar som hans händer gjort genom åren, jag öppnar de brev han så kärleksfullt fått och sänt.
Jag och min hand bjuds in i den hemliga värld som en gång bara var Judit och Kalles, och hade jag inte haft ringen hade jag nog känt att jag var en inkräktare som olovligen tog mig friheter när jag nyfiket ögnar igenom den brevväxling som jag har i min ägo.
Det är över 75 år sedan mormor Judit dog, och över 60 år sedan morfar Kalle föll ihop efter en hjärtinfarkt den dag han fyllde 71 år. Han har bläddrat färdigt, men tack vare hans ring på mitt finger, och det faktum att jag nu passerat MIN 71-årsdag, känner jag mig tillåten, ja till och med manad, att bläddra vidare och återupptäcka en kärlekshistoria så här 100 år senare, i en annan tid, men med en liknande hand.
Ett femtital år innan jag föddes, finns jag dessutom med i Judit och Kalles medvetande. Mormor Judit skriver till morfar 1919 om mig och vem som ska få läsa hennes brev och dagböcker i framtiden.
”Jag har flera gånger undrat, om du Kalle skall få läsa mina dagböcker. Jag har luntor, må Du tro. Men jag kan inte besluta mig för att visa Dig dem. Varför kan jag inte riktigt förstå. Har Du några dagböcker?
Eller det kanske mer är ”nattböcker!” Får jag läsa dem?? Skall vi alltid tala om allting för varandra och visa
allting för varandra?? Är det detsamma som att vara ”fullt uppriktig”? Det tror inte jag!”
”Det kanske någon gång skulle kunna vara intressant för mina barnbarns barnbarnsbarn att läsa i de gulnade, nedärvda papper, där deras urmoder präntat sitt hjärtas kval och ve och lycka. Mest lycka.”
På det svarar min morfar, han med samma ring och hand som jag. ”Började igår kluttra i en bok något som man skulle kunna kalla ”strödda självbiografiska anteckningar”. När du för dagbok så… Det kan ju vara av ett visst intresse för eventuella (!) ättlingar att till exempel år 2019 glutta i våra efterlämnade papper. ”Röster från andra
sidan graven. Rys! Darra! När vårt hår av ålder är vitt vardet skall vi kyssa varandra du och jag (så inte barnbarnen se det) och viska i varandras öron: ”Ack, du gamle Ravaillac!! ”För ett uppvaknande från det här ruset, det är jag viss på aldrig förekommer. Vi skall alltid älska varandra, hör du det flicka. Ta mig tusan, om jag inte skulle kyssa dig rätt hårt, om jag finge dig fatt just nu!!!”
Så, här är jag nu, ert barnbarn som inte får se er kyss, men som gärna får ta del av era hjärtans kval och lycka, och, med hjälp av min bläddrande vänsterhand, lyssna på era röster, från andra sidan graven.
532 sidor om två älskande som för drygt 100 år sedan, genom slumpen fördes samman en förtrollad kväll på Lidingö utanför Stockholm, när gatorna var tomma, och regnet öste ner. Hon fick en kram av Karl, han fick en puss tillbaks, de hade samma puls. Tre dagar senare förlovade de sig. Under två år får vi genom en intensiv brevväxling och efterlängtade möten, följa vårt kärlekspar när de växer samman mot en, som de hoppas, gemensam framtid. Hur ska det gå?