Röster om boken

Boken var verkligen speciell, jag kommer att minnas J.A som låg där på marken, tittade upp på himlen och mindes och tog sitt liv på allvar. Jag älskade humorn i boken – jag beundrar sättet att kunna svänga till meningarna så att man lämnar dom med ett leende på läpparna. Det var skönt att läsa en bok som inte var så gravallvarlig i varje rad, och där livet visar sig vara lite mer mångfacetterat. (Både humoristiskt och allvarligt!) EvaKarin

Jag såg boken hos en god vän. Titeln kändes lite tragikomisk. Men väninnan övertygade mig: Den är värd att läsa. Boken grep tag i mig från början. Jag sträckläste den. Vem har inte haft tillfällen i livet då man undrat om det är mödan värt att gå vidare? Men man har rusat på ändå, utbildning, arbete, karriär. Kärlek, familj, barn. Ansvar. Karriär, arbete. Mindre och mindre tid att stanna upp, tänka på livets mening och innehåll. Som J.A. i boken, som till sist halkar omkull bakom en buske vid jakt på buss nr 70. Och blir liggande alltför länge – omskakad, kanske lindrigt hjärnskakad. Men framför allt omskakad av udda minnen som dyker upp med oväntad kraft och klarhet. Somliga rörande, andra roande, en del skrämmande. Det mesta fascinerande och tankeväckande. J.A. frågar aldrig öppet vad som är meningen med livet, men han fick åtminstone mig att fundera över det. När J.A. reser sig och går vidare känner även jag att jag kommit en bit på vägen. Kia

Recension hos Bibliotekstjänst

Anders Arhammar är journalist och skribent. Han kommer ut med Mannen som tog sitt liv — på allvar på det egna förlaget, AP-förlaget, där han tidigare gett ut ett flertal böcker. 70-årige J. A. halkar och faller intill en busshållplats i Stockholm. Istället for att resa sig upp ligger han kvar och funderar över sitt liv och över de minnen som format honom. Olika minnen berättas som skrönor för förbipasserande människor i varierande åldrar. En slags kärna i minnesflödet är uppväxten i Addis Abeba och vänskapen med familjens kock där. Stilen är något naivistisk och boken angriper både det existentiella och det humoristiska. J. A uppmanar i slutet alla 70-åringar att hitta den plats där de avgörande minnena bor, för att där finna kraft att resa sig upp ännu en gång.  Sara Villius.

Så här står det på baksidan:

Världen, livet, maskineriet som han nyss varit en kugge i, rullar gnisselfritt vidare utan att han behöver resa sig upp. Det var väl tre bussar sedan som han hamnade invid höstlövet bakom busken, och han har inte rört sig mycket. Att han fortfarande ligger kvar förvånar honom på sätt och vis, men samtidigt känns det logiskt och bejakande. Det är minnena som dyker upp som tar över. Lockande, överraskande, blixtrande, fjättrande bestämmer de den närmsta tiden. Han vill förstå och delta, han vill låta sin nyfikenhet ta över och bjuda honom på svar till frågor han ännu inte ställt. Det här perspektivet är inte sämre än något annat, kan han konstatera.

Det är precis som svärmor Ingrid berättade, kvällen efter att han hittat henne liggande utanför ytterdörren:

”Jag föll, och kunde inte ta mig upp. Men när jag låg där och tittade upp på himlen, så tänkte jag att det gjorde ingenting, för det var så vackert.”

En del av oss har förmågan att se stjärnorna, även om vi ligger i rännstenen. Eller bakom en buske där buss 70 vänder.

Utdrag ur boken – En duva menad för mig

– Min pappa Gunnar älskade våren. Då öppnade han skjortan, lättade sitt hjärta, tog ett djupt andetag och bejakade.

Så den första våren efter det att pappas hjärta, andetag och kropp slutat fungera, fick jag bli min fars ögon, näsa och röst.

– Det var en dag inte olik den här, förklarar han för damen och hunden, som båda just beslutat sig för att vänta ut även denna berättelse.

– Pappa hade kremerats och skulle ha gravsatts, men jag visste varken när, exakt var eller hur. Så när björken slog ut utanför mitt fönster, drygt tre veckor innan den brukar, tog jag därför telefonen och ringde till Katarina kyrka.

”Jag söker min pappa”, ville jag säga, ”jag söker min pappa för jag vill tala om för honom hur vackert det är.”

– Men trots att det var telefontid så var det bara en telefonsvarare som gick igång. Jag slog numret igen. Den monotona rösten hälsade åter välkommen, rabblade sina öppettider och avslutade med att det inte går att lämna något meddelande. Sen kom det ett pip i alla fall, och jag viskade lite överrumplat försynt att jag sökte min pappa.

– För säkerhets skull slog jag numret igen till Katarina kyrka, denna gång med andra siffror på slutet. Någonting fick mig att ringa upp igen och igen, med ständigt nya siffror.

– Till slut svarade Bo, och jag fick äntligen en mänsklig röst att prata med.

– Jag söker min pappa, sade jag, och den vänlige kanslichefen tog genast tag i frågan. Han berättade att man nu lagt ut alla i minneslunden, den sista så sent som samma morgon. Men han bad att få återkomma, och efter lunch ringde en kvinna upp och sade att någon Gunnar hade man ännu inte begravt.

– Det var alltså vår, och min pappa var inte bara borta, han var försvunnen.

Han klappar hunden som fortfarande ligger intill honom.

– Är det verkligen sant, kan en människa bara försvinna så? Damen ruskar på kroppen som för att skaka av sig det oundvikliga att vi alla ska dö, och att vi då försvinner och att vi kanske till och med kan tappas bort.

– Så var det. Så var det. Senare den dagen, det var den 18 april förresten, tog jag mig till Katarina kyrkogård. Sex månader tidigare hade jag för sista gången sett ett spår av min pappa, när kistan bars ut till den svarta bilen efter begravningen. Nu ville jag se hur det såg ut, om jag kunde se några spår. En försvunnen måste lämna spår efter sig.

– Jag gick mot minneslunden på Katarina kyrkogård med kyrkan i ryggen, förbi Lars Wivallius grav. Wivallius dog 6 april 1669. Han var äventyrare, naturpoet och en ryktbar bedragare som fick tillbringa flera år i fängelse. Det var huvudsakligen där han utövade sin diktargärning. Bland annat skrev han ”Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr”, 22 verser utgivna 1642.

– Lars skulle nog gillat 18 april detta år, dagen när årets björk slog ut ordentligt utanför mitt fönster. Våren denna dag på Katarina kyrkogård var väl värd att diktas om.

– Du fick vara mångas ögon, näsa och röst den där dagen, konstaterar damen.

– Ja, jag kände våren åt Wivallius eftersom det här var Lars årstid. Jag ville känna våren åt min pappa också, för jag visste att det här verkligen var pappas tid.

– Några meter längre fram fanns stenen över Cornelis Vreeswijk som dog 12 nov 1987. Dagen innan pappa gick bort, fast 19 år tidigare. Mitt emot honom Putte Wickman, som pappa Gunnar gärna lyssnade på, sen Git Magnusson som dog samma dag som Gunnar fast fem år tidigare. Så några meter till och där var Anna Lindhs grav. Hon dog en vecka innan pappa fyllde 76.

– Ju närmare jag kom minneslunden, ju mer associationer fick jag till min pappa. Det var nu bara femton meter kvar.

– Det verkar som om din pappa hade tagit över hela kyrkogården, som om alla låg där för hans skull, säger damen.

– Det var så det kändes. Absolut. Därför kunde jag bara inte fatta att han inte skulle finnas där.

– Där i minneslunden såg jag också några färska hjulspår som gick fram till en nygrävd plätt, längst till vänster. Solen bröt igenom molnen och skapade en solstråle, så där som man kan se på gamla religiösa tavlor. Solstrålen träffade en duva som pickade till sig något från marken. Jag lyfte lite på armen och duvan lyfte upp i ett träd. Det kändes som ett tecken.

– Jag ringde åter till Katarina församling för att förvissa mig om att min pappa verkligen inte låg där det var grävt. Den här gången svarade samma kvinna som jag talat med tidigare, hon försäkrade att hon inte sett fel i sina papper och bad mig kontakta begravningsbyrån.

– På Bardels begravningsbyrå trodde man att det skickats ett fax i december. Efter en knapp kvart ringde de upp och ursäktade sig, faxet hade tydligen inte gått fram, eller det kanske inte hade skickats överhuvudtaget, men ingen skada skedd, gravsättning brukar ändå inte ske förrän i april och det är ju nu. Mannen på begravningsbyrån skulle genast se till saken.

– Så pappa var försvunnen lika lätt som ett fax.

Han gör en liten paus och sträcker sig efter vattenflaskan som bland annat smakar smultron efter damens läppstift. Damen står helt still och stirrar uppfordrande på honom. Han torkar sig om munnen med baksidan av handen, och fortsätter.

– Jag frågade var askan efter pappa egentligen fanns, och Bardels byrå trodde att det stod en urna på krematoriet i Skogskyrkogården med hans namn på.

– Jag såg björken slå ut utanför mitt fönster, jag kände doften av vår på Katarina kyrkogård och jag hälsade livet åt mig själv och någon annan. Ett tag trodde jag att duvan som lyfte var en vacker gest, och det kanske det var, men den var inte menad för mig.

– Det var en sorglig historia, säger damen.

– Ja. Livet kan vara sorgligt. Som döden. En vecka senare tänkte jag söka min pappa igen, för jag ville verkligen tala om för honom hur vackert det var. Jag inbillade mig att då skulle han vara där, och att en duva skulle komma att lyfta igen. Och den duvan skulle vara menad för mig.

– Men jag såg aldrig den duvan, inte där. Jag gick inte dit igen.