Herr Löjtnant! Nu kanske rent av du får uppfattningen att undertecknad är kär i eder, eftersom detta är det andra brevet jag idag skriver till eder. Vare detta dock långt ifrån mig!! Men, eftersom jag råkar vara förlovad me’ dig, så… Saken är den, att jag just nu är lämnad så ljuvligt åt mig själv.
Oh, Kalle, var det är förfärligt sorgligt med din mamma! Hon ger sig inte ro en minut. Alltid är det någonting hon håller på och gnyr om! Men huvudtemat är ju hur förskräckligt illa det är ställt här, och att allting går på tok. Vad det är tragiskt!! Jag har nu under denna tid upptäckt en sak. Längtan kan inte göra en människa vansinnig! För i så fall skulle jag vara det. Jag undrar, om jag någonsin mera i mitt liv kommer att längta efter dig, så som jag gjort dessa dagar. Det hoppas jag, att jag inte gör.
Nu har jag äntligen lyckats övervinna farmors motstånd angående att jag skulle äta i köket. Elvine och jag har kommit överens om att det är ju så fullkomligt onödigt att duka särskilt åt oss. Så nu intager jag gladeligen, i Nils ej alltid kemiskt snusfria sällskap, mina måltider och det går ju lika bra. Men jag har ännu inte börjat äta med kniven, eller lägga potatisskalen bredvid tallriken på bordet, så du behöver inte vara rädd, att polityren ramlar av!
Tänk att du nu är i Östersund och krigar igen! Har du satt dig in i det, Kalle, att i Östersund har du alltid förut vistats som en fri man. Hur är det nu? Hur känns det att leva livet där uppe, vetande att en fästmö figurerar någonstans nedåt landet. Det kanske blir svårt för dig, Kalle. Vet du, jag skulle vilja ge bra mycket för att hela denna månad vara i dina kläder. Alltså vara du! Det skulle nog vara synnerligen lärorikt. Men, ja… de’ va’ egentligen inget mer. Idag var Elvine och jag inne på ”Nylanne” och hälsade på gammalmoran. Hon sade, att hon väntat, att du skulle komma hem i sommar, och hon tyckte det var så synd, att du inte gjorde det. Hur kan människor bli sådana som hon? Gammal, fattig och, det hemskaste av allt, blind. Och ändå så rar, glad och vänlig. Vi sjöngo tvåstämmigt för henne, och hon var så förtjust. Jag har så god lust att titta dit in någon mer gång och prata med henne eller sjunga för henne, för hon tycker ju så mycket om sånt. Hon talade om att du kallade henne för ”Nylannsmamma” när du var liten. Jag tycker det är så roligt att höra talas om dig, av vem det än vara må.
Klockan är nu visserligen halv 12 på kvällen och jag har nyss kommit in från en pratstund med Elvine, men jag vet att jag inte kan somna på en lång stund ännu, så jag tar en liten pratstund med dig också. Först skall du svara på ett par samvetsfrågor:
1) Varför tog du inte Lisa Dahlin? Det var ju ”så dant” mellan er och hon är ju så rik. Ville hon inte ha dig??
2) Vem var ”den lilla flickan från Upsala”, vilken flicka hade två systrar, som bodde hos Elvines tant i Karlstad??
3) Varför har du aldrig talat om för mig, att både Adolf och Elvine kände Svea mycket väl, och att Adolf målat hennes porträtt???
4) Är det alldeles säkert, att du aldrig haft några ”historier” neråt Sulvik??
5) Är det verkligen alldeles säkert att du aldrig friat till någon flicka före mig????
6) Var du verkligen inte (riktigt säkert) kär i Ingrid Olsson?… Så där ja nu får det räcka för en stund. Anledningen till alla dessa frågor förstår du säkert. Man umgås inte ”ostraffat” med Elvine så flitigt som jag gör. Jag hänvisar till ett föregående brev… Hon tycks veta allt.
Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.